Oj oj vilken tur vi har haft. Förra torsdagen så sa svärmor upp sin lägenhet, ovetandes om att vi gärna skulle bo i den. Vi fick reda på det dagen efteråt och diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra. På lördagen så skrev vi en ansökan till bostadsföretaget och på måndagmorgon så var jag in och pratade med dem. Kvinnan som hade hand om utlåning hade då inte hunnit gå igenom alla (40!!!!) ansökningar men hon skrev ut vår och gjorde en anteckning om vårt intresse. Hon lovade att ringa innan veckan var slut men jag kunde inte hålla mig utan ringde i torsdags och så sa hon att hon än inte kollat igenom alla ansökningar men om det var så att det var någon som redan hade lägenhet hos dem så gick de före oss. Äsch, det var den lägenheten! Senare samma dag så ringde hon med det glada beskedet att vi fick den, så den 1 december blir vi stadsbor igen. :-) Det känns så himla kul.

Det är för det mesta helt underbart men nu när 3 års trotsen börjat visa sig mer och mer tydligt så är det inte alltid en dans på rosor. Jag vet inte hur andras trotsperioder ser ut men Meja har i alla fall korta intensiva perioder. Väldigt intensiva!!!! Under de här timmarna är ingenting bra. Hon gnäller, hon lyssnar inte, alla motgångar blir enorma, hon ska bara ha och göra allting som hon vet att hon inte får och när hon inte får som hon vill blir hon jätteledsen/arg. Man får bita sig i läppen några gånger under dessa timmar och försöka att tänka på att snart går det över. Att vara pedagogisk funkar till en viss gräns men det gäller ju att man själv orkar också. När trotsen inte visar sig så är hon väldigt lättsam och otroligt rolig. Hon älskar att klättra och hoppa till hennes föräldrars stora förtret. Där kan jag inte riktigt vara konsekvent, för när hon just hoppat från ena soffan till den andra och sedan tittar på mig och säger:

- Jättekul!!! Igen? Sista gången.

Då kan jag inget annat än att le och låta henne hoppa igen.




Meja är väldigt kärleksfull. Kramas mycket och gärna. I går så kröp hon upp bakom mig och la armarna om min hals och sa:

- Du är min älskling!

Härliga unge!

I går så satt Johan och spelade gitarr i vardagsrummet och det tog inte lång stund innan Meja sprang in på sitt rum för att hämta sin. Hon hade lite problem från början att få gitarren att sitta kvar under armen men till slut så fick hon till det. Hon skruvade på stämskruvarna precis som hon sett att Johan gör och sedan visade hon mig hur man gör när man spelar.



Fantastiska människa!!!

Nu med två barn hemma hur hade jag trott att jag skulle ha tid och blogga varje dag. Jag har ju knappt tid att äta frukost. Att jag sitter här nu är tack vare att min man är med Meja och badar och Leo sover.

Hur är då livet som tvåbarnsförälder? Jo faktiskt ganska bra. Det kunde få innehålla lite mindre bråk med den trotsiga 2½ åringen och lite mer sömn, men annars är det mycket mysigt. Meja är mycket hjälpsam med Leo. Så fort han piper till så ropar hon

- Mamma, MAT!!!!!

Hon har även kommit på att man kan öppna resesängen, som Leo sover i på dagarna, och krypa in till lillebror. Hittade henne där i går när jag letat efter henne när det blev så där "hysstyst" i lägenheten.




Vad har då hänt den senaste månaden?

Leo har hunnit skrämma livet ur mig. En kväll, när Johan såklart var inne i stan så började Leo kräkas slem. Jag hade ammat honom och sedan rapat honom men utan resultat. Lagt ner honom på soffan och gått för att plocka undan lite saker. När jag en halvtimme senare går förbi honom så kräks han upp lite mjölk och jag tar då upp honom då han börjar kräkas slem. Äckligt segt slem som han inte får ur sig. Han kippar efter andan och jag blir panikslagen. Jag blir helt paralyserada och vet inte vad jag ska göra. Tar till slut en handduk, pga att jag har långa naglar och vill inte skada honom, och drar slemet ur honom. Han gallskriker och jag får inte honom lugn. Jag ringer till Johan som kastar sig in i bilen och kör hem. Under tiden ringer han sjukhuset som skickar en ambulans. När ambulansen kommer så har jag till slut fått honom att somna i min famn men de vill ändå att vi följer med till NUS för ett läkarbesök. Det visade sig att han var fullt frisk och hade troligtvis bara fått ner kräk i luftstrupen och då reagerar slemhinnorna med att producera slem som han inte kunde hosta upp själv.  Så otroligt skönt men jag har aldrig varit så rädd någonsin. Vad lärde jag mig då, jo att inte lägga ner herr Leo Källbjer innan han rapat ordentligt. :-)

Vi var ett gäng på utflykt till Gammlia. Ungarna lekte och kollad på djuren. Mycket trevligt!!!!



Annars så går dagarna i en rask fart, kan inte fatta att Leo har hunnit bli en månad och att sommaren snart är slut.