Det är för det mesta helt underbart men nu när 3 års trotsen börjat visa sig mer och mer tydligt så är det inte alltid en dans på rosor. Jag vet inte hur andras trotsperioder ser ut men Meja har i alla fall korta intensiva perioder. Väldigt intensiva!!!! Under de här timmarna är ingenting bra. Hon gnäller, hon lyssnar inte, alla motgångar blir enorma, hon ska bara ha och göra allting som hon vet att hon inte får och när hon inte får som hon vill blir hon jätteledsen/arg. Man får bita sig i läppen några gånger under dessa timmar och försöka att tänka på att snart går det över. Att vara pedagogisk funkar till en viss gräns men det gäller ju att man själv orkar också. När trotsen inte visar sig så är hon väldigt lättsam och otroligt rolig. Hon älskar att klättra och hoppa till hennes föräldrars stora förtret. Där kan jag inte riktigt vara konsekvent, för när hon just hoppat från ena soffan till den andra och sedan tittar på mig och säger:

- Jättekul!!! Igen? Sista gången.

Då kan jag inget annat än att le och låta henne hoppa igen.




Meja är väldigt kärleksfull. Kramas mycket och gärna. I går så kröp hon upp bakom mig och la armarna om min hals och sa:

- Du är min älskling!

Härliga unge!